Carrier aggregation – så slås flera band ihop till mer fart

Kort svar: Carrier aggregation är en teknik där operatören slår ihop flera frekvensblock – component carriers – och låter dem bära data till samma telefon samtidigt. Två 20 MHz-block blir i praktiken ett 40 MHz-block, och eftersom farten beror på hur bred kanalen är blir surfen snabbare. Tekniken kom med 4G+ (LTE-Advanced) och är i dag ryggraden i både 4G och 5G (källa: 3GPP, Ericsson).

Varför bredd är allt – kanalen avgör farten

Tänk på ett frekvensband som ett rör. Ju bredare röret är, desto mer data ryms per sekund. Problemet är att en operatör sällan äger ett enda, brett och ledigt utrymme i spektrumet. I stället har den små bitar utspridda på olika band: lite på 800 MHz, lite på 1800 MHz, lite på 2600 MHz och så vidare. Carrier aggregation löser det genom att binda ihop bitarna till en gemensam, bredare kanal – utan att operatören behöver köpa ett sammanhängande block.

Varje sådant block som slås ihop kallas en component carrier (CC). I 4G kunde en component carrier vara 1,4, 3, 5, 10, 15 eller 20 MHz bred, och upp till fem stycken kunde aggregeras till totalt 100 MHz (källa: 3GPP). När Telia byggde ut 4G+ i svenska städer skedde det till exempel på tre band samtidigt – 800, 1800 och 2600 MHz – som kombinerades för ungefär dubbel hastighet (källa: Telia).

Tre sätt att slå ihop band

Banden kan ligga olika i förhållande till varandra, och det ger tre tekniska varianter (källa: 3GPP):

Intra-band contiguous. Blocken ligger i samma frekvensband och direkt intill varandra, kant mot kant. Det är enklast att bygga och mest effektivt, eftersom radion bara behöver lyssna på ett sammanhängande område. I praktiken är det ovanligt, för det kräver att operatören råkar äga just ett brett, ledigt parti.

Intra-band non-contiguous. Blocken ligger i samma band, men med ett glapp emellan. Det uppstår när operatörens tilldelning inte är sammanhängande.

Inter-band. Blocken ligger i helt olika frekvensband, till exempel ett lågband och ett högband. Det här är den vanligaste varianten i verkliga nät, eftersom operatörernas spektrum nästan alltid är utspritt. Avståndet mellan två angränsande blocks centerfrekvenser anges för övrigt i steg om 300 kHz (källa: 3GPP).

PCell och SCell – vem håller i taktpinnen

När flera band används samtidigt måste något hålla ihop dem. Det sker genom att en av bärvågorna utses till primär och resten till sekundära.

Den primära cellen, PCell, körs på den primära component carriern. Det är hit telefonen är ankrad: PCell sköter styrsignaleringen, håller koll på anslutningen och är alltid igång. De sekundära cellerna, SCell, läggs till ovanpå för ren kapacitet. Nätet kan slå på och av en SCell snabbt beroende på hur mycket data som behövs och hur signalen ser ut just då (källa: Ericsson). Står du still med stark täckning kan du få flera SCell aktiva; rör du dig ut mot kanten av cellen plockas de bort och du faller tillbaka på PCell.

En detalj värd att nämna: antalet band i upplänken är alltid lika med eller färre än i nedlänken (källa: 3GPP). Det är därför nedladdning nästan alltid är snabbare än uppladdning – nätet prioriterar att slå ihop band åt det håll de flesta använder mest.

Carrier aggregation är inte dual connectivity

De två teknikerna blandas ofta ihop, men skillnaden är tydlig. Vid carrier aggregation kommer alla band från samma basstation, som schemalägger all trafik samlat. Vid dual connectivity är telefonen uppkopplad mot två olika basstationer på en gång, en huvudnod och en sekundär nod, som var för sig kan ha sina egna band.

Det här är mer än teori i Sverige. 5G i icke-fristående läge, som är hur 5G rullades ut först, bygger på dual connectivity mellan 4G och 5G: 4G-näten håller ankaret och styr anslutningen, medan 5G läggs på för fart. Carrier aggregation jobbar sedan inom respektive teknik för att binda ihop flera band. I praktiken används de ofta sida vid sida.

Vad det betyder för dig som väljer operatör

Carrier aggregation förklarar varför två personer på samma plats kan få olika fart. Skillnaden sitter i tre saker. För det första: hur mycket spektrum operatören kan binda ihop just där du står. För det andra: vilka band telefonen stöder – nätet kan erbjuda en bandkombination, men kan telefonen inte ta emot den körs ett band i taget. På många Android-modeller syns 4G+ i skärmen när tekniken är aktiv (källa: Telia). För det tredje: hur väl banden täcker. I stad, där det finns gott om högband, brukar Tre och Telia vara snabbast. Tre är starkt på 3,5 GHz i tätort men saknar aktivt 700 MHz på 5G, vilket märks i ren glesbygd, medan Telia och Net4Mobility kör både hög- och lågband.

Vesslans tips: bryr du dig om verklig fart på din adress är det banden och bandkombinationerna som avgör – inte själva siffran på abonnemanget. Kolla operatörens täckningskarta och se efter om telefonen stöder 4G+ eller 5G på de band operatören använder där du bor.

Täckningskartor: Telia · Tre · Tele2 · Telenor